Simrishamn är denna morgon lugnet själv. En mås skriker i den klara morgonen och solen sticker oss i ögonen. Motorn hjälper oss ut ur hamnbassängen och när seglen väl är uppe hänger de irriterande slaka och onyttiga. Kursen är nordostlig mot Utklippan. Efter några turer på västkusten är vi på väg hem. Väder och vind har varit omväxlande och de senaste två dygnen åtminstone torra.
Hanöbukten som skall vara Sveriges Biscaya ligger lika blekt som ett grodhav i en innerskärgård. Vi har inte hela dagen på oss och vi kastar några mynt baklänges över seglen och ropar på Kajsa. Kom igen nu – blås!
Efter en timme kommer en sydvästlig laber bris krypande. Inte mycket, men alltid något. Efter ytterligare en timme har vi i fem sekundmeter i ryggen och det börjar låta om bogvattnet. Detta är i alla fall lite segling. Vid middagstid har Kajsa hörsammat vår vädjan och nu har hon bestämt sig. Hon blåser mellan 10 – 12 m/sek och sjön växer till bra. Det här gillar vi, men till våra försök att surfa utför i vågdalarna räcker sjön inte till. Focken är spirad och vi loggar mellan 7 – 8 knop. Skrovet skär i sjön och hon kräver inte den minsta roderkorrigering. Det går spikrakt och man drömmer och minns med glädje dramatiken och spänningen i Lasern. I vågor som dessa mellan 1 – 2 meter voltade man rätt ofta när bommen gick i sjön i lä. Eller de grova pendlingarna i plattlänsen i hårt väder med pappas gamla skärgårdskryssare.
Nu är Hanöbukten härlig. Sjön växer, bryter och skummar. Solen värmer våra ryggar och ombord är allt lugnt – tills:
Kolla loggen – kolla – 14,2. Va i hela…!? Jodå vi rusar utför i vågdalen. Det går plötsligt riktigt fort. Bruset kring bogen är påtagligt högt. Vi hänger kvar på vågen och loggen ger sig inte – 14 knop.
När vi landat i vågdalen tittar vi förvånat på varandra. Det är lugnt. Kaffekopparna står kvar där vi ställde dem. Inte ett daller i rodret. Inte antydan till pendling. Vore det inte så, att vi hörde och såg rusningen genom vattnet, så skulle vi aldrig tro att vi varit med om detta. Alla som snackar om kursstabilitet i långkölade båtar borde ta rodret i en Carrera. Avsaknad av dramatik gör inte segling tråkig, bara otroligt härlig.
Per Skaar